Aktivitetsersättning och arbetsförmåga: Bristande aktivitet och hypotetiska bedömningar

Aktivitetsersattning ar en del av sjukforsakringen som riktar sig till unga vuxna med funktionshinder, med syfte att ge dem bade ekonomisk trygghet och okade forutsattningar till ett aktivt samhallsliv genom att fa intrade pa arbetsmarknaden. For ratt till ersattning kravs som regel att den unge har nedsatt arbetsformaga, och vid beviljad ersattning ska han eller hon erbjudas aktiviteter som kan ha en gynnsam inverkan pa sjukdomstillstand eller prestationsformaga. Det sker emellertid sallan nagon konkret bedomning av arbetsformagan, och aktiviteterna ar fa och daligt anpassade.  Det ar saledes en stor diskrepans mellan reglering och tillampning nar det galler arbetsformagan. Forsakringen ar i behov av forandring for att uppna bade rattvisa och legitimitet, och i artikeln diskuteras nagra mojliga atgarder ur rattsligt perspektiv. Slutsatsen ar att ratten till forsorjning, det vill saga att omfattas av ekonomiskt stod for sitt uppehalle, bor atskiljas fran stod till aktivitet och arbetsmarknadskoppling, eftersom ersattningen i sig inte leder till okad delaktighet Activity compensation is part of the sickness insurance for young adults with disabilities, with the aim of giving them both financial security and increased conditions for an active social life by entering the labor market. As a rule, entitlement to compensation requires reduced ability to work. When granted compensation, activities must be offered that may have a positive impact on the health or the ability to perform. However, there is rarely any concrete assessment of work ability, and the activities are few and poorly adapted. Thus, there is a large discrepancy between regulation and application when it comes to work ability. The insurance is in need of change to achieve both justice and legitimacy, and the article discusses some possible measures from a legal perspective. In conclusion, the right to financial support should be separated from support for activity and labor market linking, as the compensation in itself does not lead to increased participation.