Dispens från strandskydd - Lagstiftarens intentioner oh rättstillämpningen

1950 kom den forsta strandskyddslagstiftningen. Denna utvecklades sedan i etapper till att idag vara generellt gallande och inga i miljobalken. Strandskyddet innebar ett forbud mot att uppfora byggnader och anlaggningar eller att pa annat satt utfora atgarder inom strandskyddsomradet. I 7:18 MB stadgas mojligheten for lansstyrelsen att ge dispens fran de forbud strandskyddet innebar. For dispens kravs att sarskilda skal foreligger samt att intresseavvagningen gjord i enlighet med MB 7:25 och 7:26 talar for detta. Syftet med uppsatsen ar att redogora for dispensreglerna samt att utreda vilka faktorer som ska ha betydelse i dispensmal. Resultatet av utredningen har sedan jamforts med ett begransat antal praktiska mal fran rattstillampande instanser. Det forsta som har behovt utredas ar vad som skall klassas som sarskilda skal. I analysen har jag kommit fram till att for att en omstandighet skall raknas som ett sarskilt skal kravs att det ar byggnads- eller markrelaterat. Personliga skal hos markagaren kan ej raknas till sarskilda skal. Det andra steget i analysen har varit att utreda hur intresseavvagningen ska ga till. 25 § ar att se snarare som ett politiskt stallningstagande av skyddet av det enskilda agandet an som en rattslig regel tillampbar pa konkreta rattsliga situationer medan 26 § tar sikte pa konkreta dispenssituationer. Det ar svart att se sambandet mellan lagtexten i 7:25 och den i propositionen omtalade proportionalitetsprincipen. Strandskyddet ar generellt och for dispens kravs att sarskilda skal foreligger. Enligt mitt resonemang far det enskilda intresset av en atgard ingen betydelse. Den intresseavvagning som ska goras ar en avvagning mellan det allmanna intresset av strandskyddets syfte och atgarden i sig. Det for markagaren enskilda intresset skulle darmed inte fa nagon betydelse i en intresseavvagning. Proportionalitetsprincipen har blivit en naturlig del i de rattsliga instansernas bedomningar vid ingrepp i aganderatten och det kan vara sa att den vana som de rattsliga instanserna har skapat sig vid anvandningen av proportionalitetsprincipen leder till att bedomningarna foljer en gammal invand modell, oavsett vad lagstiftningen sager angaende hur bedomningen ska goras. 7:26 ar mer konkret an 7:25 da den riktar sig mot vissa konkreta situationer. I samband med 7:26 talar propositionen om att den eventuella dispensen maste vara forenlig med strandskyddets syfte. Paragrafen ar darmed enklare att applicera pa en rattslig situation an vad 7:25 ar. Intresseavvagningen skall darmed i praktiken sakra uppratthallandet av strandskyddets syfte vid en eventuell dispens. I begreppet sarskilda skal innefattas inte att strandskyddets syften inte motverkas av atgarden. Dispens kan inte heller ges utan att kravet pa sarskilda skal i 7:18 ar uppfyllt. Resultatet av jamforelsen mellan analysen och rattsfall utvalda for uppsatsen ar bade positivt och negativt. I de fall ratten har anvant sig av exemplifieringen over sarskilda skal i propositionen har den i de flesta fallen hallit sig inom de ramar som enligt analysen ar rimliga. Vad det daremot galler intresseavvagningen har de rattstillampande instanserna i flera fall fallit utanfor den lagtolkning som jag i analysen anser vara riktig. Resultatet av intresseavvagningen har i manga fall lett till dispens, utan att en bedomning har gjorts over huruvida sarskilda skal forekommit eller dar man till och med konstaterat att sarskilda skal saknas, samt att ratten i nagot fall betecknat brist pa proportionalitet som sarskilda skal. Jag har darmed kunnat konstatera att de rattstillampande instanserna i flera fall inte foljt vad jag uppfattar vara lagstiftarens intentioner.