Swedish defensive fortress warfare in the Great Northern War 1702-1710

Avhandlingen belyser de svenska befastningar som belagrades under aren 1702–1710 i stora nordiska kriget. Studien inleds med en teoretisk genomgang av vad som gor en fastning mojlig att forsvara under en langre tid. Darefter presenteras ett empiriskt material kring de belagringar som skedde under perioden. Har marks bland annat belagringarna av Riga, Reval (Tallinn), Narva, Malmo och Viborg, dar den senare belagrades tva ganger. Studien visar att det svenska befastningssystemet vid borjan av stora nordiska kriget var behaftade med allvarliga strukturella fel. Ett av de allvarligaste av dessa fel var att befastningarna var byggda vid platser som inte direkt kunde nas fran Ostersjon. Detta faktum omojliggjorde lyckade undsattningsoperationer fran Sverige, vilket i sin tur resulterade i att fastningarna obonhorligen foll, trots ett ibland langt och ihardigt forsvar. De svenska fastningarnas fall orsakade avsevarda avbrack for den svenska stormaktens formaga att forsvara sig. Totalt sett forlorades fler soldater i befastningskriget an i det kanda slaget vid Poltava ar 1709. Nar fastningarna foll overgick ocksa kontrollen over de omkringliggande landomradena till motstandaren. De resurser som man fran svensk sida hade kunnat tillgodogora sig tillfoll darmed motstandaren. De svenska fastningarnas fall torde alltsa ha varit till avsevard nackdel for de svenska forsvarsanstrangningarna under stora nordiska kriget, och bor ha varit en av faktorerna bakom den svenska stormaktens undergang. Anledningarna till att den svenska stormakten lat bygga ett befastningssystem som svarligen skulle kunna sta emot belagringar under lang tid ar inte helt uppenbara. En lang skugga kastas dock over fortifikatoren Erik Dahlbergh och over kung Karl XI.