Genetiska aspekter på defekter i hudbarriären hos hundar med atopisk dermatit

Atopisk dermatit hos hund (CAD) ar en av de vanligaste hudsjukdomarna hos hundar och karakteriseras av en typ 1-hypersensitivitetsreaktion. Symtomen kan vara av varierande svarighetsgrad, allt ifran diffus klada till inflammerad hud och hudlesioner. Inget av symtomen ar dock patognomont. CAD ar en multifaktoriell sjuk-dom som har en stark genetisk koppling och som oftare drabbar vissa raser an andra. Sjukdomen associeras framfor allt med brister i immunsystemet och en defekt hudbarriar, men aven miljofaktorer paverkar prevalensen. CAD visar stora likheter med atopisk dermatit hos manniska och hunden anvands i forskningen som modell for att identifiera genetiska riskfaktorer. CAD ar en multigenetisk sjukdom och en mangd genvarianter har identifierats som ar associerade med okad risk for att utveckla sjukdomen. Huvudsyftet med denna uppsats ar att ta reda pa vilka genvarianter kopplade till hudbarriaren som hittills har patraffats och som ar associerade med okad risk for att utveckla CAD. Hudens yttersta skikt, epidermis, fungerar som ett forsvar mot yttre paverkan. I det oversta lagret, stratum corneum, bildar korneocyterna tillsammans med olika slags lipider ett skyddande lager och forsvarar for allergener att penetrera huden. Stratum corneum fungerar at motsatt hall ocksa som en fuktbarriar. Andra viktiga kompo-nenter i cellagren ar olika slags adhesionsmolekyler, bl.a. desmosomer. De vanligaste metoderna for att hitta gener har hittills utforts med microarray-teknik och PCR. Mangden mRNA i hudbiopsier fran friska respektive sjuka indivi-der jamfors. En nackdel med dessa metoder ar att falskt positiva samband kan upp-trada och att den forandrade gentranskriptionen i vavnaden bara ar en sekundar effekt av sjalva sjukdomsprocessen. Exempel pa genvarianter som forskarna har hittat med dessa metoder och som ar associerade med okad risk for att utveckla CAD ar S100A8/A9, SPINK5, SGPL1, PPARγ och FLG. En annan metod ar Ge-nome-wide associations studies, GWAS. Den kanner igen omraden av SNPar pa en region (haplotyp) i genomet som oftare forekommer hos sjuka individer i jamfo-relse med en frisk kontrollgrupp. Ingen tidigare identifierad genvariant behover vara kand och risken for att nagon genvariant skall forbises ar darfor mycket liten. Ett exempel pa en genvariant som upptackts med GWAS ar PKP2, som kodar for protei-net plakophillin 2, ett protein som ingar i desmosomernas struktur. PKP2 ar en stark kandidatgen for CAD och intressant aven for forskningen pa AD pa manniska. De genvarianter som ar associerade till hudbarriaren och okad risk for att ut-veckla CAD innebar sannolikt att upptaget av allergen via huden okar. Huruvida hudforandringarna ar en primar orsak till CAD eller en konsekvens av den immunologiska reaktionen ar fortfarande okant.Atopisk dermatit hos hund (CAD) ar en av de vanligaste hudsjukdomarna hos hundar och karakteriseras av en typ 1-hypersensitivitetsreaktion. Symtomen kan vara av varierande svarighetsgrad, allt ifran diffus klada till inflammerad hud och hudlesioner. Inget av symtomen ar dock patognomont. CAD ar en multifaktoriell sjuk-dom som har en stark genetisk koppling och som oftare drabbar vissa raser an andra. Sjukdomen associeras framfor allt med brister i immunsystemet och en defekt hudbarriar, men aven miljofaktorer paverkar prevalensen. CAD visar stora likheter med atopisk dermatit hos manniska och hunden anvands i forskningen som modell for att identifiera genetiska riskfaktorer. CAD ar en multigenetisk sjukdom och en mangd genvarianter har identifierats som ar associerade med okad risk for att utveckla sjukdomen. Huvudsyftet med denna uppsats ar att ta reda pa vilka genvarianter kopplade till hudbarriaren som hittills har patraffats och som ar associerade med okad risk for att utveckla CAD. Hudens yttersta skikt, epidermis, fungerar som ett forsvar mot yttre paverkan. I det oversta lagret, stratum corneum, bildar korneocyterna tillsammans med olika slags lipider ett skyddande lager och forsvarar for allergener att penetrera huden. Stratum corneum fungerar at motsatt hall ocksa som en fuktbarriar. Andra viktiga komponenter i cellagren ar olika slags adhesionsmolekyler, bl.a. desmosomer. De vanligaste metoderna for att hitta gener har hittills utforts med microarrayteknik och PCR. Mangden mRNA i hudbiopsier fran friska respektive sjuka individer jamfors. En nackdel med dessa metoder ar att falskt positiva samband kan upp-trada och att den forandrade gentranskriptionen i vavnaden bara ar en sekundar effekt av sjalva sjukdomsprocessen. Exempel pa genvarianter som forskarna har hittat med dessa metoder och som ar associerade med okad risk for att utveckla CAD ar S100A8/A9, SPINK5, SGPL1, PPARγ och FLG. En annan metod ar Genome-wide associations studies, GWAS. Den kanner igen omraden av SNPar pa en region (haplotyp) i genomet som oftare forekommer hos sjuka individer i jamforelse med en frisk kontrollgrupp. Ingen tidigare identifierad genvariant behover vara kand och risken for att nagon genvariant skall forbises ar darfor mycket liten. Ett exempel pa en genvariant som upptackts med GWAS ar PKP2, som kodar for proteinet plakophillin 2, ett protein som ingar i desmosomernas struktur. PKP2 ar en stark kandidatgen for CAD och intressant aven for forskningen pa AD pa manniska. De genvarianter som ar associerade till hudbarriaren och okad risk for att ut-veckla CAD innebar sannolikt att upptaget av allergen via huden okar. Huruvida hudforandringarna ar en primar orsak till CAD eller en konsekvens av den immunologiska reaktionen ar fortfarande okant.