Digital tillsynsteknik i djurhållning utomhus

I enlighet med Jordbruksverkets forfragan behandlar denna rapport tre omraden for digital teknik vid overvakning och kontroll av djur som vistas utomhus pa stora ytor: (1) kamerateknologi, t.ex. anvandning av dronare, (2) positioneringsteknologi som GPS och (3) teknologi for att styra djurens rorelser, som drivning med dronare och anvandning av s.k. virtuella stangsel. De tre teknikomradena overlappar delvis varandra. Digital tillsyn av utegaende djur ar beroende av att sensorer mater det man tror att de mater med tillracklig noggrannhet och att data kan overforas och bearbetas till information som lagras och analyseras pa ett sakert och korrekt satt. Sadana teknologier benamns med samlingsnamnet ’Precision Livestock Farming’ (PLF). Anvandningen av informationen ar avgorande for teknikens anvandbarhet i tillsyns- och djurskyddsarbete. Tillampningarna ar till viss del reglerade av gallande lagstiftning, exempelvis genom krav pa tillsyn, begransad anvandning av elektricitet for att styra djurs beteende, anvandning av obemannade luftfarkoster, d.v.s. dronare, samt atgarder for att forhindra att utrustning skadar djuren eller paverkar deras halsa och beteende. Inom PLF anvands en rad olika sensorer som direkt eller indirekt kan mata djurens miljo och djurens beteende och fysiologiska tillstand. Den teknologiska utvecklingen har framst varit inriktad pa mjolkkor, fjaderfan och grisar och endast i liten utstrackning berort hast, far och get. For djur pa bete ar overforingen av data fran en enhet pa eller vid djuret till en mottagare sarskilt problematisk p.g.a. stora avstand, men det sker en snabb teknisk utveckling mot effektivare overforing. PLF-teknologin innebar i de flesta fall att djuren overvakas kontinuerligt och att avvikelser i t.ex. deras halsotillstand och valfard i princip kan upptackas i realtid, vilket ska stallas mot nuvarande lagkrav pa tillsyn minst en eller tva ganger dagligen. Sensorer kan ge information om ett stort antal fysiologiska tillstand och beteenden. En av de vanligaste teknikerna ar sensorer for aktivitet. Indirekt kan de ocksa ge information om idissling, liggtid, stegantal och attid och utlosa larm om exempelvis brunst, halsoproblem, halta och kalvning. Sensorer kan aven placeras i formagen hos idisslare (s.k. vambolus) dar de mater vam-pH och kan larma om storningar i magfunktionen, eller utformas som termometrar som kan larma om halsostorningar, kalvning och vattenintag eller mikrofoner som kan mata idissling och larma om brunst, kalvning och onormalt idisslingsmonster. Med kamerateknik kan man mata aktivitet, kroppsform och hudtemperatur, vilket kan ge information om ketosstatus, hull, halta och juverhalsa. Kameror monterade pa dronare kan anvandas for att lokalisera och rakna djur, bestamma deras position, habitatval och till viss del deras beteende, sarskilt nar djuren ror sig over stora arealer. Det finns flera elektroniska positioneringsteknologier varav passiv ’Radio Frequency Identification RFID’ ar den vanligaste. Rackvidden ar kort med denna teknik men den kan vara anvandbar om man t.ex. vill mata hur ofta djuren besoker en vattenpost. Andra teknologier kan med hjalp av antenner folja djurens positioner i realtid. GPS-enheter monterade i halsband kan regelbundet registrera djurens geografiska position. Anvandningen av GPS har blivit relativt vanlig i renskotseln vilket tycks ha lett till en forbattrad arbetssituation for renskotarna. Positionering med GPS ger inte alltid exakta uppgifter men tekniken har visat sig anvandbar for studier av habitatval, sociala interaktioner och gruppdynamik. Med positionerna fran GPS har man ocksa kunnat styra djur till omraden med battre betestillgang. Med en tillrackligt frekvent bestamning av position med hjalp av GPS (ca en gang per minut) ar det mojligt att bestamma betestiden for notkreatur pa ett tillforlitligt satt. En anvandning av dronare i djurskotsel och djurtillsyn kan vara att med hjalp av kamera lokalisera djuren over stora ytor. Denna anvandning begransas dock av nuvarande bestammelser om att foraren maste ha ogontakt med dronaren. I renskotseln har dronare borjat anvandas for att forflytta djur men denna tillampning ar annu inte juridiskt reglerad. Virtuella stangsel ar strukturer som bestams med kartkoordinater eller elektronisk sandare pa marken. Stangslen fungerar som inhagnader, hinder eller granser. Djuren mottar signaler (vanligen ljud) och stimuli (vanligen elstotar fran ett halsband) som gor det mojligt for dem att lara sig var stangslet finns. I vetenskapliga studier har man med varierande framgang lyckats lara djuren att associera ljudsignaler och elstotar med en grans som inte far passeras. Formagan att lara sig skiljer mellan olika djurslag, liksom mellan individer. Det finns fortfarande manga obesvarade fragestallningar om hur djur kan anpassa sig till virtuella stangselsystemet, liksom hur de paverkas, bade under inlarningsfas och bruksfas.