Frilevande larver av Strongylus vulgaris

Den stora blodmasken, Strongylus vulgaris, drabbar hastar pa betet. Parasiten har en fekal-oral livscykel som tar ca sex manader att fullborda. Infekterade individer sprider agg fran S. vulgaris via tracken, varpa aggen klacks och larver utvecklas i trackhogen pa betet. Da S. vulgaris utvecklats till det infektiosa larvstadiet, L3-stadiet, kan parasiten smitta nya individer. Den fortsatta parasitara utvecklingen sker sedan i hastens digestionskanal samt intilliggande karl. De skador som S. vulgaris larver orsakar innan de utvecklats till adulta maskar i hastens grovtarm kan skapa en rad olika halsoproblem. Den kliniska betydelsen av skadorna beror pa dess omfattning och lokalisation, vilket ger upphov till en bred symptombild med allt fran symptomloshet till kolik och peritonit. S. vulgaris har okat kraftigt bland svenska hastbesattningar de senaste aren, nagot som tycks bero pa utebliven diagnostik och saledes utebliven behandling av infekterade individer. I dagslaget finns inga tillgangliga studier som visat hur frilevande larver av S. vulgaris beter sig pa betet. Studier av sma blodmaskar, cyathostominae, samt blandade populationer av blodmaskar har studerats. Det har da antagits att de bada arterna av blodmaskar upptrader pa liknande vis gallande overlevnad samt overvintring pa betet. Infektiosa larvstadier av cyathostominae kontaminerar beten genom att migrera fran trackhogen ut i den omgivande vegetationen, vilket kan pavisas genom att provta gras fran kontaminerade beten. I vilken omfattning S. vulgaris migrerar fran trackhogen och hur snabbt smittrycket byggs upp ar annu inte klarlagt. Syftet med den har deskriptiva studien ar att fa mer kunskap om hur S. vulgaris larver smittar ett bete, samt hur lange smittan finns kvar pa betet. Studien har delats upp i tre delstudier. I delstudie 1 undersoktes hur lange larver av S. vulgaris overlever pa betet, samt om det ar mojligt att detektera betessmitta genom grasprover. I delstudie 2 studerades smittrycket fran S. vulgaris larver och hur langt de migrerar fran trackhogar som deponerats pa en grasyta under varen. I delstudie 3 undersoktes klackning av agg fran S. vulgaris, samt larvers smitttryck och migration till den omgivande vegetationen fran trackhogar som deponerats pa en grasyta under hosten. For att besvara fragestallningar i de olika delstudierna togs grasprov, trackprov och aven jordprov (endast i delstudie 1 och 2) vid upprepade tillfallen under sommaren och hosten ar 2019. Samtliga prover analyserades sedan for detektion och kvantifiering av L3-larver av S. vulgaris. Resultatet visar att den storsta smittreservoaren pa betet ar trackhogarna. Studien visar ocksa att det tar fyra veckor for L3-larver att utvecklas pa betet da trackhogar deponeras pa en grasyta pa hosten. S. vulgaris kan aterfinnas i grasprov fran smittade beten, men parasiten tycks migrera i mycket lag omfattning till den omgivande vegetationen. Att anvanda grasprov for att detektera forekomst av S. vulgaris pa ett bete ar darfor ingen bra diagnostisk metod. Da trackhogar fungerar som en reservoar for smitta kan mockning av hagar utgora ett bra komplement till lakemedel for att reducera smittan fran betet. Langre studier med mer frekventa provtagningar ar nodvandigt for att faststalla hur S. vulgaris overlever, overvintrar samt migrerar i beteshagen.